De standarder för stål och stålband som numera gäller i Sverige tas fram av Commité Européen de Normalisation (CEN) och fastslås därefter av Swedish Standards Institute (SIS), som till exempel allmänna konstruktionsstål. Vidare ger svenska myndigheter såsom Banverket, Vägverket och Boverket ut nationella anpassningsdokument, så kallade NAD(S), med specifika tilläggskrav för att anpassa standarderna för stål till svenska regler och förhållanden.
Framställning av stålband
Stål framställs av råjärn. Den fasta jordskopan består av cirka 4,5 procent järn, en liten del av detta utgörs av rent järn. Järn är till största delen bundet till andra ämnen i kemiska föreningar. En sådan kemisk förening som man kan utvinna järn ur kallas för malm.
I Sverige tar man bara vara på de så kallade oxidiska malmerna såsom svartmalm och blodstensmalm. Mer än 40 procent av malmen består av gråberg och därför måste man anrika den. Det första steget tas direkt vid gruvan där man krossar malmen och sorterar bort så mycket av det överflödiga stenmaterialet som möjligt. Det man slutligen får ut efter anrikningen kallas för slig, vilket är ett finkornigt och sandliknande material. Av sligen gör man sedan pellets som måste förädlas ytterligare i en masugn för att få det efterlängtade råjärnet.
I masugnen matar man in koks och malmpellets i toppen, i ugnens botten blåser man in förvärmd luft. När den heta luften kommer i kontakt med koksen och pelletsen smälter järnet och rinner ned till botten. Kontakten mellan smält järn och koks gör att det löses mycket kol i järnet. Det färdiga råjärnet man får ut används slutligen som råmaterial vid framställning av stål i stålverk. Råjärn från masugnar står för ungefär 60 procent av stålindustrins totala behov, resten utgörs av återanvänt skrot.